Okej, antar att det här kommer låta helt cp, men jag måste bara skriva det. Sätta ord på min känslor som man säger... för det är faktiskt någonting som jag går och tänker på dagligen, jag har inte alltid gjort det men det började väl för några månader sen antar jag.

Jag vill vara fri. Eller inte fri, men spontan. Åh, vad det är svårt att förklara. Okej, jag försöker igen. Jag vill att någonting ska hända. Jag vill bevittna ett mord, en misshandel, bli tagen av polisen, SL-vakterna, se någon hoppa från en bro, blir förhörd av polisen, smyga ut under natten, bli utskälld av en lärare. FÖRSTÅR DU? Nej, det är klart att du inte gör, varför skulle du?

Jag har alltid varit en duktig flicka, en medelmåttig. Tyst i skolan, säger saker ibland, glad och samarbetsvillig, lätt att ha att göra med, snäll och trevlig. Allt det kan sammanfattas med ett enda ord: TRÅKIG. Vem fan skulle komma ihåg mig, ingen!! GAAAAAAAH, FÖRSTÅR INTE FOLK? Jag vill synas, nu nu nu. Men ändå inte på vissa sätt. Jag är för inne, i mitt mönster. Försöker bryta men skalet är hårt, små tunna, tunna sprickor har dock börjat visa sig.

Jag försöker avbryta läraren under lektionen, vill att de säger till mig. Varje gång de gör det, varje gång de ser mig bubblar en nöjd känsla i magen. Jag kan också vara jobbig, flamsig och synas. Sen försvinner den igen och jag måste göra om det, igen och igen.

Är jag förutsägbar? Jag borde fråga någon om det. Bland mina kompisar är jag nog den högljudaste, flamsigaste och skojigaste. Men det tar slut där. Jag vågar nästan aldrig stå upp för det jag tror på eller det jag vill. Jag säger till mig själv: vad kan hända? INGENTING, FÖRUTOM ATT DU VÄXER I FOLKS ÖGON. Jag tar upp det där med poliserna igen. Vad skönt det skulle vara att någon gång få vara den jobbiga typen, stjäla, snatta, spotta folk i ansiktet. Skita i vad folk tycker. Men ändå... det går ju inte. Hur skulle det bli efteråt? Att tänka sig polisen ringa till mina föräldrar får mig nästan att le. Nä, JAG är ju inte sådan. Jag är en duktig flicka, ALLA förväntar sig bra beteende från mig, INGEN förväntar sig dåligt. Och det är nog det som spelar in lite, att få bryta alla förbannade förväntningar och göra något helt crazy som får folk att bli upprörda.

Åh, kan inte riktigt släppa de här tankarna. På ett sätt känns det som att jag kommer få leva med dem resten av livet, när jag fortfarande är den duktiga flickan, men på ett annat sätt så känns det som att jag måste börja nu, börja leva. Kanske börjar det med att störa på lektionen och slutar med polisförhör? FYFAN.